2024-03-18

I de rödgrönas spår kommer magrare år


Klimatomställning, centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska idéer leder till fattigdom och social oro.

Sverige och Tyskland har lägst tillväxt i EU. Det är två länder som försatt sig själva i en knepig sits.

Dels genom att lägga ner fungerande och säker kärnkraft. Vilket lett till svängande elpriser och en kommande elbrist.

Dels genom att köpa en känslodriven klimatalarmism. Till priset av att begränsa den produktiva sektorns möjlighet att skapa tillväxt och välstånd.

Tillväxt gör att vi kan bygga sjukhus och få en rimlig pension. Tillväxt låter oss leva i trygghet och en vardagslyx som vore otänkbar även för de rikaste förr i världen. Och tillväxt skapar de resurser som krävs för att möta potentiella klimatförändringar.

Med tillväxt lyfts fler ur fattigdom. Med tillväxt kan vi bota fler sjukdomar. Med tillväxt följer teknisk utveckling och framåtskridande. Med tillväxt växer kakan. Med tillväxt får vi det bättre.

Men det kan vara slut med den saken. Vi befinner oss i en recession som i värsta fall kan gå över i en riktig lågkonjunktur. Med en krympande ekonomi blir vi fattigare.

Detta som en konsekvens av medvetet fattade beslut. Man fipplade med sådant man inte begrep. Man ödelade världens renaste, säkraste, mest stabila och CO2-fria el-system.

Inte nog med att de rödgröna ödelagt en trygg elförsörjning. De har dessutom skapat en enorm energi-skuld inför framtiden.

Vår elproduktion måste mer än fördubblas de närmaste 20 åren - för att klara industrins behov och elektrifieringen av samhället. Det måste ske även när det inte blåser och solen inte skiner.

Och det handlar om mer än elen. EU:s klimatpolitik slår mot skogsbruket. Den riskerar att leda till ökade boendekostnader. Och den gör europeisk industri mindre konkurrenskraftig mot omvärlden.

Förbudet mot nya bilar med förbränningsmotorer från 2035 står i kontrast mot en sviktande elbilsförsäljning och batteritillverkningens inverkan på människor och miljö. Har man verkligen tänkt igenom det här?

Nu utvecklas i och för sig tekniken. Men om ingen revolutionerande sker snart saknar vår planet råvaror för mer än en, på sin höjd två generationer elbilar. Och sedan?

Klimataktivisterna målar upp en dyster framtid om vi inte gör som de vill. Men framtiden kan bli ännu värre om de får sin vilja igenom.

Energibrist, försämrad konkurrensförmåga, arbetslöshet, fattigdom, ett kontrollsamhälle och social oro är några av den rödgröna politikens konsekvenser.

Politisk klåfingrighet gör allt sämre. Även om vi står inför klimatförändringar är det inget som säger att de lösningar politiken driver nödvändigtvis är de rätta, bästa eller ens lämpliga. Speciellt inte om de drivs av känslor.

Om målet är att minska CO2-utsläppen gör varje krona betydligt mer nytta i Afrika eller Asien. Om syftet är att rädda människoliv finns det en mängd åtgärder som ger större utdelning till lägre kostnad.

Men det handlar inte bara om energi och klimat. Politiker har rent allmänt en förmåga att driva en politik som saknar verklighetskontakt, konsekvensanalys och logik.

Fattar man beslut utifrån hur man tycker att saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är, då är risken uppenbar att man gör fel.

Oavsett de bakomliggande skälen får dålig politik konsekvenser. Om man skapar energibrist, stryper den produktiva sektorn, sätter utopi före verklighet och ägnar sig åt ideologiska experiment istället för att se till att samhällelig kärnverksamhet faktiskt fungerar - då blir det garanterat trubbel.

Problemen kommer ofta med viss fördröjning. Kriser utvecklas som regel långsamt till en början. Men sedan kan allt gå väldigt fort.

Centralstyrning, kommandoekonomi och utopiska dogmer dömde sovjetkommunismen till ett stegvis förfall som mot slutet eskalerade till ett snabbare och mer brutalt sammanbrott än någon hade väntat sig.

Det borde vara en varning till andra som visar liknande tendenser.

Det kan kanske verka fånigt att jämföra till exempel EU med Sovjetunionen. Men ändå finns samma oroväckande ansats till centralstyrning, kommandoekonomi och utopi framför fakta och logik - här och nu precis som där och då.

Att upprepa historiens misstag och samtidigt hoppas på ett annat utfall är en vansklig plan.

Priset får folket betala.

För att undvika en dystopisk framtid behöver politiken mer kritiskt tänkande, mer faktabaserat beslutsfattande och mer respekt för den evolutionära samhällsutveckling som bygger på erfarenhet och spontant samarbete - utan fixerade utopiska mål.

- o -

2024-03-10

Sossarna har tappat koncepten


Förklaringen till att Arga Andersson är så arg kan bero på långt framskriden kognitiv dissonans, orsakad av att partiets maktbegär gått ut över dess kontakt med verkligheten.

Bilden föreställer den socialdemokratiska partiordföranden Magdalena Andersson.

Hon tittar in i kameran samtidigt som hon håller på att skriva något på ett papper. Pennan är röd så att den syns tydligt. Miljön är klassisk, det skulle kunna vara på UD. Oppositionsledaren är iförd en prydlig svart dräkt.

Denna bild sändes ut på hennes Instagramkonto, ungefär samtidigt som statsminister Ulf Kristersson skrev på Nato-pappren i Washington.

Är det sossarnas amerikanska spin doctors som är i farten nu igen? Eller är det pressavdelningen som åter visat prov på bristande omdöme?

Andersson skriver bland annat »Sverige blir nu medlem i Nato, och därmed blir vi ett säkrare land. (...) Beslutet att ansöka om Natomedlemskap tog vi socialdemokrater med bred enighet i Sveriges riksdag.«

Hon lajvar alltså att skriva på Nato-dokumenten. Så utomordentligt fånigt.  Detta har inte bara hånats i sociala medier utan till och med i statstelevisionens humorprogram Svenska nyheter.

Syftet är naturligtvis att den opinion som med stor majoritet stöder ett Nato-medlemskap skall koppla ihop frågan med Andersson.

Då kan det vara värt att minnas att hon själv för två år sedan - efter Rysslands anfall mot Ukraina - hävdade att ett Nato-medlemskap skulle destabilisera vårt närområde. Till och med SD hann svänga i frågan innan sossarna.

Sedan beslutade sig Finland för att gå med. Då, men först då, skedde en total och plötslig polsvängning i det socialdemokratiska partiet.

Något självständigt beslut om att detta skulle vara principiellt rätt och bra handlade det inte om. Inte heller reflekterade någon över att den tidigare positionen i så fall måste varit fel. Snarare var det en fråga om ren opportunism.

Att sossarna har ändrat sig är en sak. Men det här med att Nato-anslutningen i allt väsentligt skulle vara deras förtjänst, det känns i sammanhanget skamlöst.

Cirkulera, här finns inget att se. Så här har vi alltid tyckt!

»Beslutet att ansöka om Natomedlemskap tog vi socialdemokrater med bred enighet i Sveriges riksdag« är i sammanhanget en väldigt krystad mening.

Det känns som att sossarna försöker ägna sig åt något slags subliminal påverkanskampanj. Vilket möjligen kan fungera på en del av befolkningen.

I mångt och mycket har verkligheten hunnit ikapp sossarna. På politikområde efter politikområde måste de nu svälja förtreten och göra helt om.

Vilket inte är helt lätt om man samtidigt är patologiskt oförmögen att medge att man någonsin haft fel, om något. Att Anderssonskan är så arg kan bero på långt framskriden kognitiv dissonans.

Plötsligt kommer Partiets egen retorik tillbaka och biter det i baken i olika frågor.

Varför skall till exempel sossarna inte betala skatt på vinsten för sitt lotteri? Är den egna profiten viktigare än pengar till skola, vård och omsorg? Är det inte längre häftigt att betala skatt?

Samtidigt har LO passerat en tipping point där det blir svårt att att försvara den så kallade facklig-politiska samverkan.

Varför skall de 59% av fackets medlemmar som röstar på andra partier tvingas betala för sossarnas partiverksamhet och valrörelser?

Är det lämpligt att facket sitter i knät på ett visst politiskt parti och till och med är representerat i dess verkställande utskott? Skall inte facket vara till för alla medlemmar?

Inte blir dessa frågor mindre besvärande av att man försöker förklara dem med att demokrati inte handlar om vad en majoritet av medlemmarna vill, utan om vad LO beslutar på sin kongress. Till vilken man måste vara sosse för att bli ombud…

När detta ifrågasätts framförs exakt noll rimliga eller sakliga argument. Än mindre märks någon självrannsakan. Sossarna förstår helt enkelt inte vad det är som är så stötande.

Istället omfamnar partisekreterare Baudin sin inre Orban och dundrar om att ifall det skall vara så här, då skall sossarna minsann använda lagstiftning för att »skada moderater och sverigedemokrater så mycket som det bara går«.

Saker och ting blir bara trassligare och trassligare för partiet.

För några veckor sedan lyckades Magdalena Andersson göra högerdebattören Henrik Jönsson till landets näst mest uppskattade mediepersonlighet, endast slagen av Leif GW Persson - genom att gå till hårt angrepp mot hans existens samtidigt som Sifo genomförde Medieakademins förtroendebarometer.

Vilket följdes av att hon tvingades backa från påståenden hon gjort i de tyska partikamraternas tidning. Allt skylldes på översättningen, trots att Andersson talar flytande tyska, efter studier i det kommunistiska Östtyskland sommaren innan muren föll.

(I samband med dessa studier var Andersson, enligt egen utsago, bland de första som deltog i demonstrationer mot det östtyska förtrycket. Flera månader innan de stora protesterna drog igång. Hon tog alltså inte bara Sverige in i Nato, utan tände dessutom den gnista som ledde till Järnridåns, kommunismens och Warszawapaktens fall. Imponerande.)

Samtidigt har arbetarrörelsen ett generationsproblem. De gamla arbetare som inte redan lämnat för SD är på väg att dö ut. Och delar av det nya proletariatet tycks ha problem med den påbjudna värdegrunden.

Folkrörelsemodellen har utvecklats till ett Eldorado för allehanda bidragsentreprenörer och bedragare. Det väcks frågor om kopplingar mellan partiföreningar och gängkriminalitet och extremism. Rörelsen korrumperas inifrån.

Den samlade bilden är den av ett parti som varit så fullständigt fixerat vid makten att det i övrigt förfallit, blivit otidsenligt och förlorat sin kontakt med verkligheten.

Det känns helt enkelt som att sossarna har passerat sitt bäst-före-datum.

- o -

2024-03-04

Det fria samhällets fiender

Dumhet, känsloreaktioner och missriktad välvilja kan göra minst lika stor skada som medvetet ondskefulla handlingar.

Fredlig mänsklig samexistens bygger rimligen på respekt för andras frihet, rättigheter och värdighet. Om jag skall formulera en modell för detta är den - med risk för att upprepa mig - följande:

• Människor bör ha så stor frihet att leva sina liv efter eget huvud som möjligt.

• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

• Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Vilket är lätt att säga, men en annan sak att omsätta i verkligheten. Dock är vi en god bit på vägen.

De mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av västerländsk idé- och kulturutveckling och deras funktion är att skydda individen mot överheten.

Statens uppgift är i sammanhanget att skydda medborgarna mot yttre och inre fientliga aktörer inom ramen för en demokratisk rättsstat.

Detta är vad som skiljer oss från auktoritära regimer och teokratier. Men även mot makthungriga politiker, demagoger och våldsverkare.

Ibland blir det knepigt.

Goda intentioner kan få politiker utan tillräckligt beslutsunderlag och med bristande förmåga till analys att göra dumma och farliga saker.

Missriktad välvilja, känsloreaktioner och naivitet kan få förödande konsekvenser. När folk utan att tänka accepterar något bara för att det vid första påseende låter bra kan det sluta illa.

I sammanhanget är det värt att påminna om Nietzsches varning till dem som bekämpar monster för att själv bli ett.

Utopiska ideologiska projekt slutar som regel i tvång, kontroll och förtryck. De är raka motsatsen till en evolutionär samhällsutveckling som bygger på erfarenhet utan förutbestämt slutmål.

Politiska och religiösa dogmer blockerar ofta människors varseblivningsförmåga - och därmed även deras förmåga att ta till sig andra perspektiv och fakta.

Allt för många betraktar verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara - inte hur den verkligen är. Vilket minskar möjligheten att fatta korrekta, rationella och funktionella beslut.

Kulturella och religiösa grupper kan hamna på kant med våra grundläggande värden och principer. Folk får tro vad de vill, men samhällets regelverk skall vara fria från tro och metafysik.

Demokratins dilemma är att den kan avskaffa sig själv, i god demokratisk ordning. Vi ser ständigt hur mänskliga rättigheter och rättsstatens grundpelare undergrävs i namn av än det ena, än det andra.

Det gemensamma bästa är en vanlig förevändning för dem som kränker de mänskliga rättigheterna - oavsett det verkliga syftet. När individen offras för kollektivet underordnas medborgarna till verktyg för andras intressen.

Det krävs mod, kraft och uthållighet för att stå upp för principerna bakom fredlig mänsklig samexistens. Dess fiender är många, deras förevändningar är otaliga - och de ger aldrig upp.

Det är inte nödvändigtvis så att det fria samhällets fiender är onda. Men ibland har de otur när de tänker. Om de tänker. Och vissa kan förvisso antas ha onda avsikter på riktigt.

Dock bör man inte tillskriva till illvilja det som kan förklaras med okunskap, dumhet, känsloreaktioner, haltande logik eller bristande verklighetskontakt.

Samtidigt kan konsekvenserna av sådana brister bli minst lika allvarliga som om de vore uppsåtliga, ondsinta eller fientliga. Många av våra problem är resultatet av oväntade eller oönskade konsekvenser.

Min käpphäst är att vårt samhälle behöver mer av ett sokratiskt samtal - där man granskar alla påståenden, utreder aktörernas motiv och gör en verklighetsförankrad, logisk analys.

Att utifrån faktiska förhållanden och med intellektuell hederlighet svara på frågan: Hur?

Och att göra det innan man börjar ändra på saker och ting.

- o -

Du kan få mina längre texter direkt i din e-post genom att prenumerera här »

2024-02-26

Låt oss röra om i Europaparlamentet


Jag kandiderar till Europaparlamentet, för Medborgerlig Samling i EU-valet den 9 juni.

Europaparlamentet är en vansinnig plats. Den demokratiska processen bedrivs ofta under tveksamma former.

Hela stället är fyllt med uppblåsta egon fyllda av agendor men ofta med bristande verklighetskontakt.

»Bort med tassarna, EU!« är Medborgerlig Samlings stridsrop i valrörelsen. Alla fattar i stort sett vad det handlar om. Men hur gör man det?

Vill man försöka stoppa de värsta galenskaperna, då är fler rimliga människor i Europaparlamentet en bra början. Att späda ut vansinnet.

Blir jag vald skall jag predika kritiskt tänkande. Ifrågasätta allt som verkar idiotiskt eller farligt. Ställa jobbiga frågor. Käfta emot.

För hur skulle det annars gå till? Väljer man samma gamla ledamöter kommer de bara att glida med EU:s ständigt expanderande maktapparat.

Rösta på kandidater som vill minska EU:s makt istället!

Man behöver vara på plats. Man behöver få en röst vid bordet. Man behöver tillföra kritiskt tänkande till en miljö som allt för ofta drabbas av grupptänk. Och man måste få tidig tillgång till dokumenten. I can do this.

En av mina hjärtefrågor är yttrandefriheten. Under den kommande mandatperioden tänker EU utöka lagstiftningen mot hat och hot.

Med sin nya Digital Services Act har man fått det verktyg som behövs för att censurera innehåll på nätet. Och nu skall det alltså bestämmas vad som skall censureras.

Detta har potential att gå helt galet och att landa i kränkningar av yttrandefriheten.

EU har en enastående förmåga att ständigt utmana de mänskliga rättigheterna. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

Med risk för att vara tjatig. Jag går till val på att försvara vad Europakonventionen och EU-stadgan har att säga om yttrandefriheten.

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Nyligen var det Chat Control 2 som utmanade de mänskliga rättigheterna; kommissionär Ylva Johanssons förslag om att låta AI granska innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden.

Där var jag en av dem som skrek sig hesa för att Europaparlamentet och regeringen skulle få upp ögonen för att förslaget strider mot rätten till privatliv. Vilket till slut lyckades.

Det vore kul att få bekämpa Chat Control 3 från insidan, när den dagen kommer. Övervaka dem som misstänks för brott - inte alla andra, hela tiden.

Jag har god pejl på hur EU och Europaparlamentet fungerar. 2009-14 arbetade jag i Europaparlamentet, för Piratpartiets ledamot Christian Engström. Det var en lärorik tid.

Så jag vet hur det fungerar. Jag kan knepen. Och jag vill som sagt fokusera på att tillföra kritiskt tänkande.

Enstaka ledamöter kan göra stor skillnad. När Piratpartiet kom in i Europaparlamentet var dess formella inflytande visserligen begränsat, men det tillförde ett perspektiv i debatten som i sig påverkade saker på riktigt.

Inte minst har ledamöter möjlighet att ställa jobbiga frågor och kräva svar av EU-kommissionen. »Hur tänkte ni då?«

Man är som effektivast om man är artig men pregnant, så att man inte kan viftas undan som haverist. Att på ett värdigt sätt representera medborgarna, förnuft och logik. Att bestämt säga nej till dumheter.

Jag går helt enkelt till val på att bli en av de där griniga gamla gubbarna i Europaparlamentet som kan kosta på sig att säga som det är.

Det skulle kunna flyga. Men då måste vi få lite uppmärksamhet på det här.

- o -

Få mina längre texter och uppdateringar från min valkampanj som e-post via Substack »